Flykten valde oss
Fågeln väljer flykten. Vi valde den icke.
Flykten valde oss. Därför är vi här.
Ni som ej blev valda – men ändå frihet äger,
hjälp oss att bära den tunga flykt vi bär.
Bojan väljer foten. Vi valde att vandra.
Natten var barmhärtig. Nu är vi här.
Ni är för många, kanske den frie säger.
Kan vi bli för många som vet vad frihet är?
Ingen väljer nöden. Vi valde den icke.
Den valde oss på vägen. Nu är vi här.
Ni som ej blev valda! Vi vet vad frihet väger.
Hjälp oss att bära den frihet som vi bär.
Hörde denna dikten av Stig Dagerman från 1953 och tycker att den fångar dagens flyktingsituation i Europa. Vår medmänsklighet sätts på prov. Det är fantastiskt att se hur människor engagerar sig för att göra vad som är möjligt för att underlätta för dessa människor i deras utsatthet. Själv har jag bara skänkt lite pengar för att döva mitt samvete. Det känns inte tillräcklig men jag tröstar mig med Stefan Einhorns devis i podcasten Värvet avsnitt 182:
Det största av alla misstag är att inte göra något eftersom man bara kan göra lite.
Det känns sant och viktigt att leva efter. Maktlösheten är kanske inte så stor som den upplevs.
Bild från UNICEF
Har just sträckläst denna minnesbok om en älskad kvinna med ALS. Hennes man Carl Dahlbäck har efter hennes död skrivit för att bearbeta sin sorg och saknad. Han beskriver vissa händelser och situationer som tillsammans skapar en bild av det gemensamma livet före och med sjukdomen. Som partner blir man involverad som hjälpare och stöd för sin livskamrat samtidigt som man försöker leva på sitt eget liv med arbete och intressen. Denna balansgång mellan partnerns och sina egna behov är ett ständigt dilemma. Författaren skildrar detta osentimentalt och ärligt med att bland annat berätta om sitt dåliga samvete och känsla av otillräcklighet.
Jag tänker att utgångspunkten måste nog vara att detta är en omöjlig situation att klara utan stor påfrestning. Båda parter behöver få utrymme för sina reaktioner på ett så ojämlikt förhållande. Min erfarenhet är hittills att samhällets stöd fungerar bra i de flesta fall, ibland förträffligt tack vare det extra personliga engagemanget som de professionella stödpersonerna har. Ändå är det så att det aldrig fullt ut kan ersätta de anhörigas ansvar och deltagande.
Läsvärd bok som väcker många tankar och känslor.
