livetochals.blogg.se

2015-02-01
13:59:00

Tacksamhet

I morse upplevde jag en känsla av tacksamhet över att ännu en dag sitta vid sidan om min man och äta frukost. Det är lördag. Vi äter äggsmörgås och lyssnar på Spanarna i P1. Ute är det stilla, marken lätt pudrad av snö. Vatten, träd och himmel i varierande grå nyanser.

 
Det är länge sedan jag fylldes av tacksamhetskänsla. Tidigare under sjukdomen när jag hade mer kraft tänkte jag ofta att det gällde att ta tillvara nuet och glädjas åt det eftersom allt kommer att bara bli värre efterhand som sjukdomen fortskrider. Ofta kände jag en ökad livsnärvaro och var uppfylld av allt det vackra som finns, träden, rosorna, vattnet… Ja, det finns ju så mycket i naturen att njuta av. Och så min underbara familj och alla varma och älskvärda människor som finns.

Senaste tiden efterhand som jag blivit sämre är känslan av avund och besvikelse mer dominerade. När jag ser äldre par så tycks det mig så orättvist att min man och jag inte kan få uppleva att bli friska pensionärer tillsammans åtminstone några år. Kunna resa, gå på bio, ta en promenad. Den allra största sorgen är att jag inte kan bära, leka och krama mitt barnbarn. Jag ville så gärna fått uppleva att jag kunde finnas som en resurs.

Jag försöker intala mig att det finns de som har det värre. Som aldrig har fått vara friska, som inte fått uppleva att bli förälder. Ibland tänker jag att det hade varit värre för mig att stå vid sidan om och bara se på hur en nära anhörig eller vän bryts ner mer och mer. Vilken frustration!


Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: