livetochals.blogg.se

Äntligen faller regnet denna torra sommar tack vare åskväder. Så välkommet!

Tänker tillbaka på åskvädren när jag var barn på 50- och 60-talet långt ute på landet i Småland.

Man hade koll på hur nära åskan var. Vi räknade antal sekunder mellan blixt och knall, "ett tusen ett, ett tusen två... etc" där varje sekund motsvarar en kilometer. Hann man räkna till "ett tusen tio" var det lugnt och man kunde fortsätta leka men hann man bara till "ett tusen tre - ett tusen fyra" behövde vi sätta oss i säkerhet. Var det på natten väcktes alla och samlades i det största rummet, finrummet, så långt från fönster och eluttag som möjligt. Var åskan helt nära över oss hade vi värdesaker och ytterkläder inom räckhåll för att snabbt kunna ta oss ut om blixten slog ner. När vi senare hade bil satt vi i den medan ovädret drog över. Det verkar smått överspänt och fobiskt idag men var helt rationellt. Åskan hade slagit ner i ett grannhus till oss så det brann ner. Hemma hos oss slog det ibland gnistor ur eluttagen och telefonen plingade när blixten slog ner i en telefonstolpe i närheten. Det fanns väl inte jordfelsbrytare och effektiva åskledare på den tiden.

 

Jag tänker också att det är konstigt att detta inte satt spår av rädsla och ångest för åskan hos mig och mina syskon. Antagligen agerade mamma och pappa lugnt och rationellt utan känslomässiga affekter och överdrifter och med en planering för att kunna rädda oss om det värsta skulle hända. Så senare i livet med jordfelsbrytare och effektiva åskledare så är åskan ett välkommet och imponerande väderfenomen.

 

- Och jag som känner mig så pigg, sa jag .

- Men du är mycket mycket sjuk, sa doktorn. Och jag blev tyst.

 

Dialog hämtad från ett möte med anestesiläkare i veckan som gick. Jag var där för att tala om de misslyckade försöken att sätta peg. Nu blev jag för första gången rekommenderad att istället sätta sond för att slippa den påfrestning en pegsättning innebär. Jag ska fundera över detta och också överväga om jag vill få remiss till ALS-teamet i Lund för att höra vad de tycker är lämpligast i min situation. De borde ha större erfarenhet än här i lilla Blekinge. Tyvärr måste jag säga att jag upplevt att det finns kunskapsbrister om ALS. För första gången i mina möten med sjukvården angående peginsättning har jag saknat samordning och engagemang och känt mig bemött främst som en ALS-diagnos.

Kanske är det klart att det måste bli så när det är läkare som ser mig för första gången och sällan träffar personer med ALS. Säkert ser jag "mycket sjuk" ut där jag sitter tillbakalutad i rullstol med näsmask på. De ser väl inte på mig att jag vill göra allt för att verka och vara så frisk och vanlig det bara går.

Även om jag tydligen misslyckas med detta så får det mig i alla fall att må bättre mentalt än om jag låter sjukdomen golva mig helt.