2015-09-02
09:45:00
Ett långsamt farväl
Har just sträckläst denna minnesbok om en älskad kvinna med ALS. Hennes man Carl Dahlbäck har efter hennes död skrivit för att bearbeta sin sorg och saknad. Han beskriver vissa händelser och situationer som tillsammans skapar en bild av det gemensamma livet före och med sjukdomen. Som partner blir man involverad som hjälpare och stöd för sin livskamrat samtidigt som man försöker leva på sitt eget liv med arbete och intressen. Denna balansgång mellan partnerns och sina egna behov är ett ständigt dilemma. Författaren skildrar detta osentimentalt och ärligt med att bland annat berätta om sitt dåliga samvete och känsla av otillräcklighet.
Jag tänker att utgångspunkten måste nog vara att detta är en omöjlig situation att klara utan stor påfrestning. Båda parter behöver få utrymme för sina reaktioner på ett så ojämlikt förhållande. Min erfarenhet är hittills att samhällets stöd fungerar bra i de flesta fall, ibland förträffligt tack vare det extra personliga engagemanget som de professionella stödpersonerna har. Ändå är det så att det aldrig fullt ut kan ersätta de anhörigas ansvar och deltagande.
Läsvärd bok som väcker många tankar och känslor.
Kommentera inlägget här:
