livetochals.blogg.se

Förra veckan var jag kallad till två läkarbesök. På onsdagen träffade jag min neurolog och ingen annan. Det var nog i maj i fjol senast. Inget nytt mer än att jag erbjöds antidepressiv medicin eftersom jag började gråta när jag talade om hur läget är. Jag tackade nej eftersom jag tycker att det är en tillgång att kunna visa känslor och det är bara ibland jag känner mig nedstämd. Men det måste vara förfärligt för neurologen att träffa oss med ALS och bara konstatera att vi blir sämre och sämre utan att kunna göra något.

 

På torsdagen var jag på lungmottagningen och träffade lungläkare, sjuksköterska, sjukgymnast och logoped. De har hjälpt och hjälper mig mycket dels med andningshjälpmedel dels med stöd och engagemang. Deras engagemang kanske beror på att det faktiskt går att hjälpa patienten. De är också så positiva till att jobba i team och anstränger sig för att samordna så mycket möjligt.

 

Och det känns jättebra för mig att veta att de känner till min situation och jobbar tillsammans för att ge så bra hjälp som möjligt.

 

Just nu pågår en kampanj från Neuroförbundets sida att varje länssjukhus inrättar minst ett neuroteam. Här kan du via länken nedanför skriva under: